|
Text skriven av Hans-Åke Sperne
Guðrún Ragnars Guðjohsen - Till minne Efter flera års kamp mot sjukdom har Guðrún lämnat jordelivet. Förutom att Guðrún var min bästa vän är det ingen överdrift att säga att ingen enskild person har gjort mer för den isländska fårhunden. När jag träffade Guðrún första gången var hon ordförande i Islands kennelklubb, Hundaræktarfélag Íslands (HRFÍ) där hon kämpade för en positivare inställning till hundhållning i allmänhet och framför allt i städerna, förbättrad hundhållning och träning samt lade grunden för en ung kennelklubbens arbete. Vid åtskilliga tillfällen uppvaktade Guðrún Alltinget med ambitionen att få stöd för bevarandet av den isländska fårhunden som Islands enda hundras och därmed en del av Islands kulturarv. Med hennes milda väsen, värme och omsorg var Guðrún också rättvis, lojal och målinriktad. Egenskaper som kom väl till pass när det på 90-talet fanns en påtaglig risk för splittring i arbetet runt den isländska fårhunden. Som så ofta, handlade det om människor som inte kunde komma överens. Splittringen resulterade i bildandet av en ny klubb utanför HRFÍ med rätt att registrera hundar. Uppdelningen av människor/hundras riskerade att begränsa genetisk variation och avelsmöjligheter. Kanske var det en bidragande orsak till att Alltinget satte ner en kommitté där både HRFÍ och utbrytarklubben ingick med uppdrag att se över bevarandet av den isländska fårhunden. Kommitténs första betänkande innehöll flera felaktiga antaganden. Särskilt avseende antalet individer och genetiska förutsättningar utanför Island. HRFÍ ansåg därför att betänkandet måste vila på fastare grund och man vägrade i det läget att skriva under dokumentet. För att komma vidare initierade Guðrún med hjälp av den svenska rasklubbens Hans-Åke Sperne adekvat rasinformation från officiella rasklubbar i de sju länder där rasen förekom i större utsträckning. Dessutom bjöd Guðrun in Svenska Kennelklubbens genetiska sakkunniga, genetiker Per Erik Sundgren till Island för att informera om avel i små populationer. Detta sammantaget gjorde att Guðrún för HRFÍ:s räkning kunde underteckna dokumentet. Kunskapen som framkom av inventeringen och rasens utgångsläge på och utanför Island samt Guðrúns värmande hjärta för hundrasen blev starten på det internationella samarbetet Icelandic Sheepdog International Cooperation, ISIC. Guðrún var pionjären för att detta skulle komma till stånd och år 1996 samlades representanter från sju länder till det första internationella seminariet i Sverige. Ett uppföljande möte 1997 på Island och året därpå i Nederländerna. Fortsättningsvis har årliga seminarier genomförts med allt fler deltagande länder. För Guðrún hade ordet ”samarbete” en särskild betydelse inom ISIC – folk skulle inte tro att ISIC var en klubb bestående av ordförande och styrelse. ISIC handlade om samarbete mellan olika nationer/klubbar. Guðrún lyckades knyta samman hela den isländska fårhundsvärlden, Europa och USA. Det arbetet kan inte nog berömmas. Guðrún Ragnars Guðjohnsen är en av Islands absolut mest framstående experter, uppfödare och domare inom isländsk fårhund. Genom sin kennel Íslands Garða och sitt internationella engagemang har hon spelat en nyckelroll i att bevara och sprida kunskap om rasen både på och utanför Island. Allt detta sammantaget har givit en utmärkt bild av rasens generella internationella kvalité. Guðrún var en kunskapskälla och inspiration för såväl domare i vidareutbildning liksom för nya domare och uppfödare. I sin kennel Íslands Garða födde hon upp bland annat Garða Tinni som blev Islands första champion alla raser inkluderade. Guðrúns gärningar i korthet.
Det råder inga i tvivel om att Guðrún är i himmelriket. Lika säkert är att hon med ett varmt hjärta för hunden och rasen samt med sin pondus, är i färd med att organisera för hundar och hundägare där med samma varsamma hand som kännetecknade Guðrún under alla hennes aktiva år på jorden. Vi lyser frid över ditt minne. Hans-Åke |
Text från Þórhildur Bjartmarz
Översatt av May Britt Sannerholt Minnesord över Guðrún Ragnars Guðjohnsen I en tidningsintervju 1982 intervjuades ordföranden för Hundaræktarfélag Íslands (HRFÍ) om hundägande. Journalisten frågade: Vissa låter sina hundar sova i sina sängar, vad tycker du om det? Ordföranden svarade i en kort mening: "Naturligtvis måste folk själva bestämma detta." Intervjun genomfördes medan hundförbudet fortfarande gällde i de flesta stadsområden i landet. Undersökningar visade att cirka 80 % av Reykjaviks invånare var emot hundägande. Detta korta, rappa svar från ordförande Guðrún R. Guðjohnsen beskriver hennes personlighet väl. Utan tvekan skulle många vid den tiden ha fallit i fällan att ursäkta ett sådant beteende, men Guðrún behövde inte ursäkta något eller utveckla om detta var bra eller dåligt, som många kanske hade gjort för att undvika att skandalisera bättre ställda medborgare som såg hundägande som en röra och rent barbari. Vi medlemmar kallade vår ordförande Guðrún Guð i dagligt tal. Förkortningen av efternamnet var så naturlig. Guðrún regerade över kennelklubben (HRFÌ) med stor värdighet. Hon var objektiv och hade lätt att få folk att samarbeta med henne i olika frågor relaterade till hundägande. Detta gäller även hennes utländska kollegor i Nordisk Kennelunion, NKU, där alla var villiga att ge den unga isländska klubben det stöd som efterfrågades. Under Guðrúns ordförandeskap hände otroligt mycket i Kennelklubben. Man kan säga att det pågick ett krig mellan hundälskare och hundhatare i stadsområden som intensifierades omkring och efter 1980, då Guðrún gick med i kennelklubben. Guðrún insåg snabbt att allmänbildning behövdes för alla medborgare för att hundägande i stadsområden skulle erkännas. Men en av de största prestationerna i kennelklubbens historia var när Guðrún R. Guðjohnsen och hennes kollegor i HRFÍ:s styrelse inledde en lång och tuff kamp med Reykjavík stad och ett 60-årigt förbud mot hundägande upphävdes trots att majoriteten av stadsborna var emot hundägande i ett val 1988. Guðrún uppgav att så många hade missförstått frågan och därför gav resultaten ett helt felaktigt resultat. Kärnan i saken var att Reykjavík stad hade spenderat miljoner på ett val som inte var betydande. Här visade Guðrún att hon besatt stor slughet och djärvhet. Kennelklubben växte snabbt under denna tid. Bland andra projekt öppnade föreningen ett kontor och en hundskola. HRFÍ tog in instruktörer från Norden för att utbilda hundtränare i både valpskola och lydnadsskola, samt tog in utländska experter för att hålla utbildningar om uppfödning och skötsel av hundar. Isländsk fårhund var Guðrún Guðs hjärta och själ. Hon var uppfödare och domare, samt satt i styrelsen för Deild Íslenska Fjárhundsins (DÍF) i många år. Man kan säga att hon var den isländska fårhundens beskyddare inte bara här på Island, utan med etableringen av det internationella samarbetet till skydd av isländsk fårhund (ISIC) har hennes brinnande intresse och kunskap om hunden fått blomstra runt om i världen. Jag vet att jag talar för många när jag säger tack så mycket för allt som hedersmedlemmen i HRFÌ, Guðrún Guð, åstadkom för vår kennelklubb. Tack för all den tid, energi, ärlighet och osjälviskhet som vi fick uppleva i Guðrún R. Guðjohnsens arbete. Guðrún föddes den 31 januari 1934. Hon gick bort den 13 maj 2026. Jag skickar mina djupaste kondoleanser till hennes familj och vänner. Guðrúns arbete med den isländska fårhunden kommer att förstås bättre i samband med Isländska fårhundens dag den 18 juli. Garðabær 18 maj 2026 Þórhildur Bjartmarz Tidigare ordförande och hedersmedlem i Isländska Kennelklubben (HRFÍ) |